I sai pa come ch’a sia, ma mia fomna a l’è ‘ndà via!

Stampa questo copione

“I sai pa come

   ch’a sia,

ma mia fomna

   a l’è ‘ndà via!”

ovvero

“Povero Evaristo, che tegola!”

(Ël dì che Evaristo a l’ha perdù la fomna)

Commedia in due atti di

TREMAGI


I PERSONAGGI:

Avv. EVARISTO MOSCA

EVAR.

TERESA, soa fomna

TERE.

AMALIA, mama d'Evaristo

AMALIA

Comm. CAMILLO CARENA, pare 'd Teresa

CAMIL.

Avv. GIACINTO BRUSA, colega d'Evaristo

BRUSA

CAROLIN-A, cusin-a 'd Teresa

CAROL.

VINCENS, so marì

VINC.

IRMA, cambrera

IRMA

____________________________________________________________

LA SCENA:

        Fissa per tutti gli atti. Salotto elegante con finestra o vetrata sul fondo. A destra una porta che da accesso allo studio e alle camere dell'appartamento, a sinistra un’altra porta: è quella dell'ingresso. Un tavolino con telefono, un mobiletto o carrello con bicchieri e liquori, divano e poltrone. Soprammobili e vasi con fiori a piacimento.

E' il tramonto.


PRIMO ATTO

SCENA I

(IRMA - EVAR.)

IRMA :(CANTANDO ALLEGRAMENTE, SPOLVERA I MOBILI MOLTO LENTAMENTE) “Ris e còj e tajarin, guarda ‘n pòch com a balo bin, a balo pì bin le paisanòte che le tòte ëd Turin...” (TIRA FUORI DI TASCA UNA LETTERA E LA GUARDA CON UN MISTO DI RABBIA E PAURA) E adéss am lassa tut an sle mie spale... dòp ël pastiss ch'a l'ha combiname madamin, chi ch'ai va d’an mes i son mi... Ah, pòvra Irma!… (SPOLVERA PER UN PO' IN SILENZIO, POI SI FERMA) …E pòver monsù Evaristo! A torna dòpo quindes dì 'd travaj a Roma, a l'estero, e a treuva na baraonda parej (SPOLVERA ANCORA UN PO' IN SILENZIO) Mah, sta famija a l'è pròpi dròla, i l'hai sempre dilo, mi! Contut, da sì a ‘n pòch a tornerà monsù Evaristo e antlora i vedroma. (Rumore di una persona che cade rovinosamente per le scale) Òhmmi, Nòsgnor ëd Lans! Lë scalin ch'a l'ha s-ciapà monsù Camilo! Ai mancava mach pì sossì, parej i soma panà 'n sul serio. (VA AL CARRELLO DEI LIQUORI, SI VERSA UNA ABBONDANTE DOSE DI LIQUORE E LO TRACANNA TUTTO D’UN FIATO) Eh, sossì aj va pròpi. (ESCE DI CORSA gridando) Monsù Evaristo, ch'a resista ch'i rivo 'd corsa.

EVAR.: (ENTRA INSIEME A IRMA, CON UNA VALIGIA ED UNA SCATOLA DI CIOCCOLATINI) Ma cò i l'eve faje a col ëscalin? A moment im masso!

IRMA : A l'è stait ël Comendator sò suocero, che l'auter dì a l'è cascà "rovinosamente" 'd testa 'n slë scalin e a l'ha s-ciapalo!

EVAR. : Òhmmi! A l'è fasse mal?

IRMA : Lë scalin a l'ha nen banfà… e monsù a l'è gavass-la con na gnòca gròssa parej an sla biòca!

EVAR. : Beh, meno male ch'a l'è mach fasse lòn! Contut a l'è mej felo rangè, prima che quaidun ass fassa mal an sul serio.

IRMA : A l'ha rason: i provëdrai mi. (TENTENNA: SI VEDE CHE DEVE RIFERIRE QUALCOSA DI IMPORTANTE, MA LE MANCA IL CORAGGIO) L'Avocat a l'ha fait bon viagi ?

EVAR. : A fasia 'n pòch caud, ma a podia esse pess...

IRMA : (CONTINUA A TERGIVERSARE) A l'han telefonà tanti sò colega 'n costi quindes dì: ël dotor Rinaldini, l'ingegnè Blason, monsù Gallo, sò colega l'Avocat Brusa...

EVAR. : Còs a voria? (indifferente guardando la corrispondenza sulla scrivania)

IRMA : A l'ha dime che stassèira a ven a sin-a ‘mbelessì!

EVAR. : Col-là… a basta dè-je da mangè e da bèive, e a l'è bele che a pòst!

IRMA : Peuj a l'ha ‘dcò telefonà...

EVAR. : A va bin, a va bin… it im dise peuj tut doman! Adess i l'hai pròpi veuja 'd salutè mia fomna! (APRENDO LA PORTA DELLA CAMERA) Teresa!… Teresa! Andova ch’it ses ficate? (VERSO IRMA) Pòrta subit via coi cicolatin! I veuj feje na sorpreisa!

IRMA : (IMBARAZZATA) Mi… a dì la vrità... a sarìa com’ a dì... i chërdo nen che soa fomna a sia ‘ntëcà!…

EVAR. : E ‘ndoa a dovrìa esse? A lo savìa che i rivava ‘ncheuj! Ël telegrama a l'avrà bin ricevù-lo!?

IRMA : A deuv esse costì! (MOSTRA IL TELEGRAMMA SULLA SCRIVANIA)

EVAR. : Ma a che ora a l'è surtìa? A l'avrà bin lassate cheicòs!? A l'avrà bin dite andoa ch’a ‘ndasìa!?

IRMA : (NON SA CHE DIRE) Verament mi...

EVAR. : Ansoma, che ora a l'era?

IRMA : A sarà stait set e 'n quart, set e mesa… fòrse fin-a set e trantesinch. Però, i vurija dì che...

EVAR. : Surtìa già da dodes ore? Ier sèira a l'ha dite gnente?

IRMA : A l'ha mach dime da preparè-je 'l bagn per stamatin a ses ore, ma quand ch’i son aussame, chila a l'era già ‘nt ël bagn. (CON TONO INDAGATORE) Si deve essere innalzata molto presto!

EVAR. : Magara a l'ha vorsù ten-e companìa a mia mama. A l'è sempre da sola tut ël dì!

IRMA : (SEMPRE PIÙ IMBARAZZATA) I chërdo pròpe 'd nò, avocat… perchè...

EVAR. : Perchè?

IRMA : Perchè Madama a l'ha portasse via... 'dcò la valìs!

EVAR. : La valìs ?

IRMA : La valìs… cola gròssa... e tut lòn ch'aj servìa per ël viagi: spassolin, dentifricio, camisòla, mudandin-e... e a l'ha 'dcò lassame...

EVAR. : (LA ANTICIPA, AGGRESSIVO) E parej, second ti, a l'ha nen dite nè ‘ndova a ‘ndasìa, né quand a sarìa tornà?

IRMA : A mi a l'ha nen dime gnente… Però, al moment ëd montè 'n sul tassì, madama a l'è racomandasse con mi e a l'ha dime: "che vadi tutto per il melio". Testuali parole!… E peuj a l'ha ricordame che stassèira, chiel, monsù, vist ch’a sarà strach dël viagi, a duvrà mangè an bianch.

EVAR. : Mah… (COME ILLUMINATO) Magara na littra! (SI PRECIPITA VERSO LA SCRIVANIA E SFOGLIA DELLE CARTE)

IRMA : A l'è bin lòn che i cerco da dije da mesora... (A TEMPO, HA ESTRATTO UNA BUSTA CON LETTERA DA UNA TASCA)

EVAR. : (NUOVAMENTE, COME UN LAMPO DI GENIO, SENZA DAR RETTA A IRMA) Opura Carolin-a! (CORRE AL TELEFONO E COMPONE RAPIDAMENTE UN NUMERO) Pronto? Ciao, Carolin-a, it ses ti?… Sì, mi i son mi! (IRMA APPARE CONTRARIATA, CON LA LETTERA IN MANO) Si, bastansa, grassie!… It sass pà gnente 'd toa cusin-a?... Come quala? Teresa, nò? ... Mah, a smija ch’a sia partìa... Sì, se at dëspias nen, it ëspeto… Ven sù ‘n moment!… Grassie, ciao. (RIATTACCA, POI FORMA SUBITO UN ALTRO NUMERO) Pronto? È in casa il Commendatore? Sì, sono il genero... Grazie... Ciao, papà!... Grassie, bin... Sì, sì, tut bin… Deh, it l'has pa notissie 'd toa fija? Come, quala? Teresa, nò? It l'has bin mach cola!?... Nò, a l'è surtìa stamatin bonora... a smija ch’a sia partìa... Eh, a l'è lòn ch'i diso 'dcò mì!… Ma nò, a l’è pa possibil... Sì, ven… i të speto... ciao. (RIATTACCA)

SCENA II

(IRMA - EVAR. - CAROL.)

(--> CAMPANELLO)

IRMA :(ESCE E RIENTRA SUBITO SEGUENDO CAROLINA)

CAROL.: (AFFANNATA, CON ANSIA) Ma andoa a l'è finìa?

EVAR. : It lo ciamo mi a ti!… Irma, it peule ‘ndè!

IRMA : Ma verament mi i l'avrìa da dè-je...

EVAR. : T'im daràss tut dòpo. Adess va dëdlà për piasì.

IRMA : (ESCE)

EVAR. : Sparìa!

CAROL : Ma come sparìa?

EVAR. : Ti ‘t sas gnente?

CAROL.: Gnente! Ier seira a l'è vnùita ‘n moment giù da noi... ma come sparija... na disgrassia?

EVAR. : Ma nò… a smija na partensa. Con la valis e tut l'ocorent per ël viagi. A l'ha nen dite quaicòsa, na frase?

CAROL.: Ma nò... A l'è vnùita da noi an sël tardi, a smijava ‘n pòch ëd cativ umor... ròba ch’ai capita sovens, da ‘n pòch ëd temp a sta part! Dògnimòdo a savìa benissim che ti ‘t sarìe rivà stassèira... mi i l'hai proponù-je da ‘ndè a teatro, ma chila a l'ha dime ch’it sarìe stait ëstrac dël viagi...

EVAR. : Finalment na frase giusta!

CAROL.: A l'ha dit: "A l’ha nen veuja gnanca quandi ch’a l’è nen ëstrach!"

EVAR. : (CAPISCE L’ALLUSIONE E CAMBIA DISCORSO) Còmonque, mi i treuvo dificil che ti it sìe nen ancorzu-te dla partensa 'd Teresa. Iv telefone tre ò quatr vòlte al dì!…

CAROL.: Oh! It ancamin-e già a fè 'l "giudice inquisitore"? It deuve savej che ancheuj i l'hai telefonaje doe vòlte, ma Irma… a propòsit... (SUONA IL CAMPANELLO, PRENDENDOLO DAL TAVOLINO,  PER CHIAMARE IRMA) A l'ha nen dime che chila a l'era partìa… ansi a l'ha dime…

IRMA : (ENTRA) Monsù?

CAROL.: Perche ancheuj a l'ha dime che la Madama a l'era surtìa, mentre a savìa benissim ch’a l'era partìa?

IRMA : (SENZA TENTENNAMENTI) Ordine tassativo della signora! I duvìa nen dij-lo a gnun fin-a a stasseira, "sue testuali parole"! (CAMBIA ATTEGGIAMENTO) Antant ch’i soma 'nt ël discors, an toca che i disa… che mi i...

EVAR. : (TAGLIA CORTO) Sent, adess pòrta da là 'sti cicolatin e peuj it am parlerass!

IRMA : (ALLUDENDO AI CIOCCOLATINI) E còsa i deuvo fene?

EVAR. : Butat-je 'n sacòcia!

IRMA : Ma… e s’a vèn-o mòj?

EVAR. : E mangiat-je, alora!

IRMA : (ESCE FELICE, CON LA SCATOLA DEI CIOCCOLATINI)

EVAR. : Bòja fàuss! A l'è na bela gata da plè!

CAROL.: Evaristo, i veuj nen esse ‘ndiscreta, ma... ti… it na sass pròpe gnente?… I veuj dì... it an-magine gnente?

EVAR. : Mi? Cò ‘t veule ch’i na sapia, mi? Un pòvr'òm ch'a torna da Roma dòpo quindes dì e a treuva... cioè... a treuva nen…

CAROL.: E a va bin… se la toa cossiensa a l'è tranquila...

EVAR. : Còs a j’intra la mia cossiensa?

CAROL.: I sai nen. Ma normalment, quand che na fomna a pija na decision dël géner, ël motiv a toca cerchelo 'nt ël marì.            Ma ti it l'has le carte ‘n regola, quindi...

SCENA III

(EVAR. - CAROL.- VINC. )

VINC. : (PARLA CON SPICCATO ACCENTO MERIDIONALE; ENTRANDO) A l'è permess? Olà, cuginetto... ben tornato! Hai fatto buon viaggio?

EVAR. : (EVASIVO) Sì, grazie!

VINC. : (A CAROLINA) Dimmi un po’, Carolina: a te smìa costa l'ora 'd fè visita? Io ho fame.

CAROL.: (ACIDA, COME TUTTE LE VOLTE NEI CONFRONTI DI VINCENS) Fa nen ël balengo, per piasì! A l'è nen ël moment da schersè!

VINC. : Che succede?

CAROL.: Una cosa preoccupante. Teresa....

VINC. : (LA INTERROMPE) Già, a proposito: dov'è Teresa?

EVAR. : Eh, a l'è pròpe costa la question! Andoa ch’a l'è!?!

VINC. : Sparìa?!?

CAROL.: Come ‘n fantasma!

EVAR. : "Fantasma viaggiatore"! A l'è sparìa stamatin con la valis!… Partìa… vers set ore.

VINC. : E per dove?

CAROL.: Ah! Ma it capisse pròpe gnente, neh! Ël misteri a l'è costì! I soma nen andoa a l'è ‘ndàita! Eh, pòvra Teresa...

VINC. : Mah, mi verament i dirìa: povero Evaristo!… Eh sì, perchè un marito si assenta un po’ di tempo per i suoi affari e...

CAROL.: (ALLUSIVA, VERSO EVARISTO) Quaiche vòlta, j’afè dij marì a son la "merce pulita che nasconde il contrabbando"! (SEMPRE PIU' PICCANTE E ALLUSIVA VERSO VINCENS) Si hanno esempi anche recenti! Teresa a l'avrà le soe rason… le soe série rason!

VINC. : Sì… me le saluti le ragioni delle donne!

CAROL.: Fa nen ël fòl!… E cerca nen ëd cambiè le carte ‘n taola!… Mi, al tò pòst, i starìa bin bin ciuto...

VINC. : (A EVARISTO) Cerca di compatirla, Evaristo!

CAROL.: It sess tì ch'it ses da compatì! (AD EVARISTO) Scus-lo...

EVAR. : Ma nò, fè pura, fè pura, ansi... I son ancamin ch'im diverto... e 'ntant, i penso a tut lòn ch’a l'è socedù-je tra mi e Teresa, specialment ant j’ultim temp... né rusà, né barbotà... gnente, pròpe gnente!...

VINC. : Insomma, proprio una fuga a freddo... (BATTENDO SULLA SPALLA DI EVARISTO) Povero Evaristo, che tegola!…

SCENA IV

(EVAR. - CAROL.- VINC. - AMALIA - CAMIL.)

AMALIA: (ENTRANDO) Ciao, Evaristo... (NOTANDO LE ESPRESSIONI PREOCCUPATE DEI PRESENTI) Ma còsa ai soced ambelessì? Còs a son ëste face?

VINC. : (TEATRALE) Teresa a l'è scapà!

CAROL.: Ma stà ciuto, cretìn! Già i son piame ‘n marì dël garet (BATTENDO IL TACCO A TERRA), come a bastèissa nen a l'è 'dcò garola!

AMALIA: (AD EVARISTO) Ma it peule nen esse pì ciajr?… A l'è scapà?… E con chi?

EVAR. : (PRECISANDO) A l'è partìa… parej... a ti a l'ha nen dite gnente?

AMALIA: A l'è gnanca sugnass-lo! A l'è vnùita a cà mia ier dòpmesdì...

VINC. : Visita di congedo!!!

AMALIA: Pòr fieul! (CAMBIANDO TONO, ACIDA) I l'avia dit-lo mì, ëd nen mariè na Carena (ENTRA CAMILLO), ti ch'it ses un Mosca!

CAMIL.: (MOLTO AGITATO) Madama, ch'a sapia che se na Carena a l'è andàita via da ca, a l'è mach perchè na Mosca (ALLUDENDO A LEI STESSA), an ronzand un pòch tròp ansistentement, ai dasìa motobin fastudi! (POI, CON FARE APPRENSIVO) Cerea a tutti... Notissie?

AMALIA: (ACIDA) Se a n'ha nen chiel, ch'a l'è 'l Carena pare!…

CAMIL.: (EVITA LO SCONTRO) Còsa a sara' socedù-je? I riesso nen a spieghem-lo!

AMALIA: Ah, beh! Ij lo spiego mi ‘n quatr paròle: (CONTANDO CON LE DITA) “Abbandono… Del… Tetto… Coniugale”!

EVAR. : (PRECISANDO) Per ël moment, partìa!

CAMIL.: Ma adess an toca bogésse... Magara a l'è staita rapija!… Io temo una disgrassia!

AMALIA: La disgrassia a l'è capità ondes ani fà! Quand ch’a son mariasse!

EVAR. : Mama, per piasì… Rasonoma, rasonoma... Teresa a l'è partìa... né scapà, né sparìa... anche perchè a l'avrìa nen avù-ne le rason... (ALLUSIVO, A CAROLIN-A) Mi i l'hai la cossiensa a pòst!

CAROL.: Anche chiel (INDICANDO VINCENS) a l'avia la cossiensa a pòst prima ‘d...

VINC. : (LA INTERROMPE) Ma finiss-la, na bon-a vòlta!

AMALIA: Sta cossiensa, oltre che mè fieul, a duvrìa avèila a pòst 'dcò Teresa... (REAZIONE MIMICA DEI PRESENTI, SOPRATTUTTO DI CAMILLO, MA LEI LI FERMA) I sai lòn ch’im diso... dël rest, aj va nen na gran “perspicacia" a capì che mè fieul... (ALZA UNA MANO MOSTRANDO LE CORNA)

CAMIL.: (RISENTITO) Madama! Mia fija le "antenne" a l'ha mai butà-je a gnun! E peuj ch’a sapia che na Carena...

AMALIA: (INTERROMPENDOLO) Na Carena a sarìa mai diventà na Mosca, s’a dipendìa da mì! Dògnimòdo, na fomna a abandon-a nen na ca'… ël benessere… un marì afetuos ch'ai fa manchè gnente... (CON MANO PESANTE, VERSO EVARISTO) ch'ai dà tanta libertà... tròpa libertà… e mi i l'avìa dit-lo!

EVAR. : (LA SFIDA A DIRE TUTTO) Continua, mama!

AMALIA: Na dòna, i disìa, a rinunsia nen a tut sòn… sensa un motiv... disoma parej (RIVOLTA A CAMILLO)... maschil!

CAMIL.: (COLPITO NEL SEGNO) E torna? Ma a lo sa che chila a l'è pròpe lòfia? Mi i aceto nen le soe insinuassion maligne an sël cont ëd mia fija!

VINC. : (BATTENDO SULLA SPALLA DI EVARISTO) Povero Evaristo, che tegola!

AMALIA: (RINCARANDO LA DOSE) Sicurament, it l'avrass notà che toa fomna a l'è cortegià... e chila, a soa vòlta... (VERSO CAMILLO) a ‘ncoragerà!

CAMIL.: E chila, cara Madama, a m’ancoragia a molè-je 'n bel papin... ch’a ringrassia ch’i son un gentilòm, e che, come mia fija, i son un Carena...

AMALIA: E ch'a la finissa con sta Carena!

VINC. : Povero Evaristo, che tegola! (EVARISTO APPARE MOLTO INFASTIDITO)

CAMIL.: E ch'a la finissa con sta tegola!

EVAR. : (VERSO AMALIA) Ma ‘nsoma, mama, it veule esse pì ciaira?

AMALIA: I veuj nen dilo...

EVAR. : Oramai, a sto ponto!

AMALIA: It farai tochè con toe man... (VA A PRENDERE LA RUBRICA TELEFONICA)

EVAR. : Ansoma, mama, cò ‘t veule fè? (AMALIA NON RISPONDE E CONTINUA A CERCARE NELLA RUBRICA) E finiss-la, ti! (RIFERENDOSI A VINCENS CHE CONTINUAVA A BATTERGLI LA MANO SULLA SUA SPALLA)

AMALIA: It lo diso nen. I veuj mach ch'it fase na telefonà!

CAMIL.: Sì, che parej peuj it riceve l'omagi a ca!… Ma a chi ch’a telefona?

AMALIA: A ca dël sò "successore", che a soa vòlta a sarà partì 'dcò chiel!… Và al telefono e fà sto numer... 011855885.

EVAR. : (PENSA UN ATTIMO) …Ma collì… a l'è 'l numer ëd Vitòrio!...

CAMIL.: (SOSPETTOSO) E chi a l'e' Vitòrio? Un 'd la polissia?

AMALIA: (IRONICA) A l’è ‘l vòstr gënner numer doj!

CAMIL.: E mia fija a sarìa ‘nsema a un dla polissia ch'a së s-ciama Vitòrio?

EVAR. : Ansoma, mama… it veule pròpe che mi i lo sia... (ACCENNA ALLE CORNA)

VINC. : Povero Evaristo, che tegola! (TUTTI LO FULMINANO CON UN’OCCHIATACCIA)

CAMIL.: Beh… mi, a 'sto ponto… i farìa sto numer!… Tant, ël telefon i lo paghe voiautri!

EVAR. : Ma… mi i peuss nen pensè che... (COLTO DAL DUBBIO, INTERROGA I PRESENTI CON LO SGUARDO E, DOPO UNA BREVE INDECISIONE, SI AVVIA AL TELEFONO SEGUITO A RUOTA DA TUTTI)

AMALIA: Parej i savroma ch'a l'è partì con chila!

EVAR. : (FORMA IL NUMERO E TUTTI SEGUONO CON LO SGUARDO OGNI SUO MOVIMENTO; DOPO UN BREVE ISTANTE, TARDANDO LA RISPOSTA, EVARISTO FA CON IL CAPO UN SEGNO DI SCONFORTO; TUTTI SI GIRANO PER AVVIARSI, ALQUANTO MOGI, MENO AMALIA, CHE APPARE SODDISFATTA; SUBITO DOPO, EVARISTO SI ILLUMINA) Pronto?... (RITORNANO VELOCEMENTE TUTTI QUANTI INDIETRO) It ses tì, Vitòrio? Car, car Vitòrio! (TUTTI SI VOLTANO VERSO AMALIA, CON ESPRESSIONE DI CONDANNA) …Nò, nò, mach per confermè!... Sì, doman matin al bar. Ciao, ciao, Vitòrio… arvedse. (RIATTACCA IL RICEVITORE)

CAMIL.: (SODDISFATTO) Sòn a conferma lòn ch'i disìa mì, madama!… Na Carena....

AMALIA: (SECCATA) Ma ch'a la pianta lì! Se a l'è nen Vitòrio, a l'è 'd sicur col autr... (RIPRENDE LA RICERCA SULLA RUBRICA) …Paolin Barbero, ch'a l'è sempre sì, ant ëcà, fòrse fin-a 'd pì che tì!

EVAR. : Ma mama, Paolin!… A l'è tròp n'amis!

AMALIA: A st'ora, pì che amicissia, ai sarà 'd "parentela"!

CAMIL.: Madama cara, ch'as ricòrda che na Carena...

SCENA V

(IRMA - EVAR. - BRUSA – AMALIA – CAMIL – VINC - CAROL)

IRMA : (ENTRANDO) A la porta a j’è l'avocat Brusa... a dis ch'a deuv parlè-je a tuti ij cost!

EVAR. : Fè 'l piasì... andè tuti ‘n moment dëdlà... peuj i finioma 'l discors... (A IRMA) Falo passè! (IRMA ESCE)

BRUSA : (ENTRANDO CON UNA BOTTIGLIA SOTTO IL BRACCIO) Saluti... al vincitore!

EVAR. : Ciao, Giacinto…

BRUSA : Vitòria, donca, con la nòstra causa!

EVAR. : Eh, sì... (NON MOLTO ENTUSIASTA)

BRUSA : (MOSTRANDO LA BOTTIGLIA) Ma alora an toca brindè subit!... (NOTANDO LO SGUARDO DI EVARISTO) O a j’è quaicòs ch'a va nen? It ses ëstrach?

EVAR. : Nò, ma it vëdde... Teresa...

BRUSA :(PREMUROSO E APPRENSIVO, COME SEMPRE QUANDO PARLERÀ DI LEI) Perché? Cò a l'ha? Còs a l'è socedù-je?

EVAR. : Beh, s’it im assicure ch'it dirass gnente a gnun... (GIACINTO CONFERMA, PREOCCUPATO) Teresa… a l'è partìa!

BRUSA : Ma cò ch’it im conte!… Come, partìa?!?

EVAR. : Pròpe parej: a l'è partìa stamatin… sensa dì gnente a gnun.

BRUSA : (DOPO BREVE ATTESA) E tì it ëstaghe lì tranquil… sensa fè gnente?

EVAR. : It ësmijo tranquil? E peuj, còsa i duvrìa fè? Na denunsia a la polissia? Në scandol?

BRUSA : Mah… i diso nen lòn… però cerchè-la, indaghi... It penserass pà d'abandonè toa fomna?

EVAR. : Per ël moment, a l'è chila ch'a l'ha abandonà-me mi!… Dògnimòdo, i sai pròpe nen cò fè!

SCENA VI

(EVAR. - CAROL.- VINC. - AMALIA - CAMIL. – BRUSA - IRMA)

IRMA : (ENTRA CON UNA LETTERA IN MANO, SEGUITA DA CAROLINA, VINCENS, AMALIA E CAMILLO) Monsù, ch'a më scusa...

AMALIA: (STRAPPANDO LA LETTERA DI MANO A IRMA, E RIVOLGENDOSI AD EVARISTO) Soma vnùit a savej che la "cara" Teresa, a l'ha daje na litra a Irma, disandje... (SPRONANDO IRMA A PROSEGUIRE)

IRMA : …Ëd nen consegnela a gnun fin-a a stassèira a eut e mesa, e mi… mi i l'hai pro cercà 'd feilo capì, ma chiel a l'ha mai lassame parlè!

EVAR. : Va bin, va bin, adess it peule ‘ndè!

IRMA : E nò, eh! Dòpo tut ël temp ch’i l'hai tenu-la ‘n sacòcia i l'hai 'dcò 'l dirit ëd savej lòn ch'a j’è scrit, neh!

EVAR. : (RIVOLTO AI PRESENTI) Beh, se im permëtte... (SI APPARTA A LEGGERE COME PER NON LASCIAR COPIARE UN COMPITO, ED OGNI VOLTA CHE GIRA PAGINA SI RIVOLGE CON SGUARDO PREOCCUPATO VERSO GLI ALTRI, CHE SEGUONO CON ANSIA OGNI SUO MOVIMENTO)

AMALIA: E alora?

EVAR. : (ACCENNANDO ALLE CORNA) Per ël moment a smìa ch’i lo sia nen...

CAMIL.: Natural, na Carena... (OCCHIATACCIA GENERALE)

AMALIA: I chërdo gnanca a na paròla 'd lòn ch'a j’è scrit, mi!

BRUSA : (MOLTO AFFANNATO) Ma ‘nsoma, as peul lese sta litra?

EVAR. : Fè, fè pura! (LA ALZA E QUEST'ULTIMA VIENE AFFERRATA DA:)

CAROL.: (TUTTI SI STRINGONO INTORNO A LEI, MENO EVARISTO CHE RIMANE APPARTATO, CON ARIA TRISTE; CAROLINA LEGGE) “Evaristo...”

VINC. : (INTERROMPENDOLA) È indirizzata a lui!?!

AMALIA: Nò, a ti!

CAROL.: (RIPRENDE) “Evaristo, quando leggerai questa lettera, sarò lontana da te, dalla nostra casa, da ogni tentazione. Tu non sai quanto ho lottato, né quanto mi costa allontanarmi da un uomo affettuoso quale sei, ma lo debbo fare. Il nostro amore agonizza. Te ne sei accorto? Colpa mia?... Colpa tua?... Forse di entrambi...”

CAMIL.: (APPRENSIVO, NON RESISTE PIÙ; LE STRAPPA LA LETTERA DI MANO E CONTINUA) “...Parto. Per dove? Non lo so. Non cercare di saperlo. Tornerò? Non lo so. Fra una settimana? Fra un mese? Non lo so. Fra un anno? Non lo so...”

VINC. : Ma non sa niente!

AMALIA: (PRENDE LA LETTERA E LEGGE) “…L'abitudine ha ferito l'amore, la separazione può guarirlo. Non cercarmi, ti scongiuro, mi perderesti per sempre. So di darti un grande dolore, ma è necessario. Io non desidero altro che sentir rivivere in me quell'amore che oggi, ahimé, agonizza. Addio? Arrivederci? Chissà. Teresa.”

CAROL.: Pòvra cara!

VINC. : (BATTENDO SULLA SPALLA DI EVARISTO) Povero Evaristo, che tegola! (OCCHIATACCIA DI EVARISTO)

AMALIA: Almeno as savèissa andoa a l'è. Foma travajè 'l servel.

CAMIL.: Nò, chila a peul nen!

EVAR. : (RIPRENDENDOLO) Ma papà…

AMALIA: Vist ch'a l'è surtìa a set e mesa… des minute per rivè a la stassion… as peul fòrse savej con che treno...

BRUSA : Ma sicura! As capiss ch’as peul saveisse...

EVAR. : A eut meno des a j’è 'l dirét ch’i pijo mi quand ch’i vado a Milan...

AMALIA: (CON TONO RISOLUTO) Ecco... per Milan...

EVAR. : Sì, per Milan, Veron-a, Venessia e Trieste... E peuj... a j’è 'dcò ij vagon per Bològna, Ravenna, Ancon-a… e le caròsse per Firense, Roma e Napoli!

VINC. : Povero Evaristo, che treno!

BRUSA : Almeno i l'oma già escludù la Fransa, l'Olanda e 'l Portogal!

EVAR. : Euh, già…An toca nen desmentiè che Teresa a l'ha 'l passapòrt...

IRMA : (AD EVARISTO) An toca dì che chiel a l'è bastansa scoragiant...

EVAR. : Perché? I duvrìa 'dcò ‘ncorageve? Fòrsa, adess andè tuti a sin-a. Doman i na parleroma con pì calma e tranquilità. Ti, Giacinto… fa’l piasì… resta ancora 'n moment... (AMALIA, VINCENS E CAROLINA ESCONO SALUTANDO A SOGGETTO; IRMA LI ACCOMPAGNA)

CAMIL.: Fòrsa, eh… Im raccomando… fate corage… it deuve nen piorè… (SI METTE A PIANGERE, MENTRE EVARISTO LO CONSOLA, POI ESCE(

(---> RUMORE DI CADUTA PER LE SCALE)

EVAR. : Còsa a l'è capitaje lì fòra?

IRMA : (RIENTRA PER UN MOMENTO) Sò suòcero a l'è torna cascà… ma stavòlta a l'è fasse gnente!… Ch'as preòcopa nen ch'ij penso mi!

SCENA VII

(EVAR. - BRUSA )

EVAR. : I vurìa mach dite che, come i soma ‘ntèis, it deuve fermete sì a mangè...

BRUSA : Ma Evaristo… sta sin-a stassèira a l'è sensa sens... ti it peule nen avèj fam...

EVAR. : Mah, dle vòlte, 't sas, "l'appetito vien mangiando"...

BRUSA : E peuj it ses nen an grado 'd discute d'afè... i na parleroma doman matin... i vnirai magara per colassion... it sarass pì tranquil...

EVAR. : Va bin, alora! A doman. Bon-a neuit!

BRUSA : Corage, tente sù! (BATTENDOGLI SULLA SPALLA) Animo! A doman. (SI AVVIA, POI TORNA INDIETRO A PRENDERE LA BOTTIGLIA CHE STAVA PER DIMENTICARE SUL TAVOLO ED ESCE, MA RIENTRA SUBITO) Ah, i vorìa dite... (DISAPPUNTO DI EVARISTO) A basta nen ël corage: vist che la stòria a peul andè per le longhe, aj và 'dcò tanta passiensa...

EVAR. : Giust: corage e pasienssa! Ciao, Giacinto.

BRUSA : (ESCE E SUBITO RIENTRA) …E 'dcò fiducia. Eh, sì perchè se it l'aveisse nen fiducia...

EVAR. : Ecco: corage, passiensa e fiducia! Adess per piasì… va a cà…

BRUSA : (ESCE. EVARISTO SI RILASSA ABBASSANDO LA TESTA SUL TAVOLO. PASSANO ALCUNI SECONDI E BRUSA RIENTRA; SI AVVICINA IN SILENZIO A EVARISTO E TOCCANDOLO LO FA TRASALIRE) E per esse sicur che Teresa a torna, aj va 'dcò... speransa...

EVAR. : (VISIBILMENTE STUFO) Pròpi: corage, passiensa, fiducia, speransa e... paùra!

BRUSA : Come, “paùra”?

EVAR. : La paùra che ti it reste sì a contem-la fin-a a staneuit!

BRUSA : (UN PO’ SECCATO) Beh, alora... bon-a neuit! (ESCE, MA DOPO UN ATTIMO RIENTRA DI NUOVO, BATTENDO UNA MANO SULLA SPALLA DI EVARISTO) Povero Evaristo, che tegola! (ESCE)

EVAR. : (APRE UN MOBILE E PRENDE UN BICCHIERE, POI D’IMPROVVISO RICORDA E GRIDA, VERSO L’ESTERNO) Giacinto! Fa atension a lë scalin... (--> RUMORE DI CADUTA PER LE SCALE) …tròp tard!... (GRIDA) Irma, cheui-lo ti per piasì! (SI VERSA DA BERE E CAMMINA PENSOSO)

SCENA VIII

(EVAR. - CAROL.- VINC. - AMALIA - CAMIL.)

VINC. : (SPUNTA CON LA TESTA, CON DISCREZIONE) Scusa, Evaristo, se ti disturbiamo ancora, ma... uscendo ci siamo fermati a parlare e… (INTANTO ENTRA SEGUITO DA CAROL, AMALIA E CAMIL) …e così… discutendo della tua posizione e di quella di Teresa... avremmo pensato... di…

CAMIL.: (VEDENDO L’IMBARAZZO DI VINC, DECIDE DI CONTINUARE LUI) ...di rivolgerci ad una agenzia di viaggi... ehm, cioè... no, ad una agenzia investigativa… privà... viste le tue indecision vèrs la polissìa... per evitè... uno scandalo…

EVAR. : I l'hai già dive 'd nen preocupeve. Teresa a tornerà. E peuj i son nen d'acòrde... con ël temp le còse as rangeran e tut a sarà ciair.

AMALIA: Sì, scriv-me! Con ël temp... "Fra una settimana? Non lo so. Fra un mese? Non lo so. Fra un anno?"... Si accettano scommesse!

CAROL.: La situassion a l'è dificila. Gnun a peul neghelo. Ma con un paira 'd fòtografìe...

EVAR. : Mi i veuj nen! E iv lo impedirai a tuti ij cost. E peuj... i l'hai già piait le mie precaussion...

AMALIA: Che precaussion?

EVAR. : Per adess a l'è un segret!

AMALIA: Fòrsa, andoma via! (AGLI ALTRI) Per le fòto ij penserai mi. I deuvo avej-ne ‘ncora dontre dëdlà, 'nt la soa stansia! Andoma a vëdde. (ESCONO TUTTI MENO EVARISTO)

SCENA IX

(EVAR. - BRUSA )

EVAR. : (SI SIEDE SULLA POLTRONA E BEVE, CERCANDO FINALMENTE UN PO’ DI RELAX)

BRUSA : (FURTIVO) Scusa ancora na domanda, Evaristo… (EVARISTO SPUTA QUELLO CHE STAVA BEVENDO E SI ADIRA VISTOSAMENTE, MENTRE BRUSA PARLANDO MOSTRA PROGRESSIVAMENTE LA BOTTIGLIA, CHE SI SARÀ ROTTA NELLA CADUTA PER LE SCALE) Ël crèp ch'i l'hai piait prima, a l'ha fame vnì an ment na ròba: it l'has nen pensà d'interpelè... disoma... n'agensìa d'investigassion… privà… per manten-e ‘l segrét...

EVAR. : Ma i l'hai ancora nen capì perchè iv anteresse tuti così tant...

BRUSA : Pensa che i l'hai giusta n'amis ch'a lo fa per mëstè… mi i pudrìa parlè-je... i penso ch’a basterijo un paira 'd fotografie ‘d Teresa, nò…

EVAR. : (CON TONO QUASI DISPERATO) Oh, adess come adess a j’è tanta domanda… (COME UN PIAZZISTA) "Reparto fotografie di mia moglie (INDICANDO VERSO LE STANZE) in fondo a destra!”… Subit dòp ël céss! (BRUSA RIMANE A GUARDARLO SENZA CAPIRE MENTRE)

               (--> SI CHIUDE IL SIPARIO)

- FINE PRIMO ATTO -


SECONDO ATTO

SCENA X

(BRUSA - EVAR. - TERE. - IRMA)

BRUSA: (È SEDUTO IN SCENA CON DEI FASCICOLI E DEI FOGLI APPOGGIATI SUL TAVOLO; EVARISTO CAMMINA NERVOSAMENTE SU E GIÙ PER LA STANZA, ALQUANTO IRRITATO; IN SCENA SONO CAMBIATI SOLO I FIORI) ...A më smìa peuj nen ël cas ëd fè-ne 'n drama, là...

EVAR. : Come a të smìa nen ël cas?!? I l'oma fait na figurassa ‘n tribunal, ch'a l'han mach pì da rij-ne da press, s’a l'han nen già falo... (IMITANDO GOFFAMENTE BRUSA) "Preòcop-te nen… Ij penso mi a l'ufissi... ti it l'has tròpe rogne per la testa, per toa fomna... preòcop-te nen…" …e 'ntant it l'has fait na relassion da fè vnì ij cavej gris... e meno male che ògnitant i contròlo mi ij travaj, sednò...

BRUSA : Còs it veule ch'it disa? I sarai nen stait tant an forma... E peuj la stòria 'd toa fomna a la scombussolame!... Nen tuti a peulo avej ël tò "self-control"... dòp un mèis, it continue a esse 'l pì tranquil... Tuti as preòcopo, meno ti!

EVAR. : E còs it veule ch'i fassa? Ch'im massa perchè a l'è scapame la fomna? Na disgrassia a la vòlta, nò!?!

BRUSA : It l'has rason, ma contut i capisso nen perchè it sìe arfudate 'd dè tut an man a n'agensìa... A sarìa staita la manéra pì tranquila e pì funsional per risòlve la situassion...

EVAR. : Mi continuo a avej fiducia su mia fomna... Prest ò tard a tornerà!… Spet-me sì ‘n moment… i torno subit. I vado mach ant lë studi dëdlà a vëdde s’a j’è col ancartament… (INDICANDO LA RELAZIONE DI BRUSA) vëddoma s’i riessoma a rangè sta porcherìa...

BRUSA : (SI ALZA, SI VERSA UN BICCHIERINO DI LIQUORE E TORNA NUOVAMENTE A SEDERSI; POI, IMITANDO EVARISTO) “Mi i son tranquil. Prest ò tard a tornerà!”... Facil a disse… “Tra un mese, non lo so! Tra un anno, non lo so!”…

TERE. : (ENTRA DA SINISTRA, VESTITA DA VIAGGIO, SEGUITA DA IRMA CHE PORTA LE VALIGIE) Buongiorno, Giacinto!

BRUSA : (CON INDIFFERENZA) Buongiorno, Teresa… (SI RENDE CONTO) Tere... Tere... (SI ACCASCIA DI COLPO SVENENDO SUL TAVOLO)

TERE. : Giacinto! Giacinto! (LO SOCCORRE, POI RIVOLTA A IRMA) Irma, va a pijè ij “sali”, an pressa! (IRMA ESCE IN FRETTA; TERESA CERCA DI FAR RINVENIRE BRUSA CON QUALCHE SCHIAFFETTO)

IRMA : (ENTRA CON DUE PACCHETTI DI SALE) A veul cola gròssa ò cola fin-a?

BRUSA : (RINVIENE TOSSENDO) Tere... eresa!… Che sorpresa… ehm... Bin tornà!

TERE. : Grassie. ‘Ndoa a l’è Evaristo?

BRUSA : A l'è dëdlà 'nt lë studi… ma a torna subit. (GUARDANDOLA ESTATICO) Eh, Teresa! I l’eve fane passè ‘d giornà così brute... Trantedoi brutissim dì e trantedoe brutissime neuit... Da la sèira dël tërdes ëd giugn, an costa cà as sorid pì nen.

TERE. : E... come a sta?

BRUSA : (CREDENDO CHE LA FRASE SIA RIVOLTA A LUI) Bastansa bin, grassie!...

TERE. :(INTERROMPENDOLO, NERVOSA) Nen chiel, avocat… mè marì!

BRUSA : Ah, chiel... Euff, benissim!

EVAR. : (DA FUORI) Giacinto!

BRUSA : A l'è chiel! I tornerai pì tard… finì ‘l travaj… e is saluteroma mej!…(POI, CON ENFASI) Arvedse, Teresa... (CON DISAPPROVAZIONE DI TERESA, LE PRENDE LA MANO E LA BACIA CON SENTIMENTO, POI ESCE)

SCENA XI

(TERE. - EVAR. - CAMIL. - AMALIA - CAROL. - VINC. - IRMA)

TERE. : (VA ALLO SPECCHIO E SI AGGIUSTA I CAPELLI)

EVAR. : (ENTRA; SCORGE TERESA E LA GUARDA SORRIDENTE, CON MOLTA SEMPLICITÀ, COME SE NULLA FOSSE) Oh... bin tornà!

TERE. : (GLI VA INCONTRO) Evaristo!...

EVAR. : (STRINGENDOLE LA MANO) Com a va?

TERE. : (ALQUANTO SMONTATA) Bin, bin… e ti?

EVAR. : Mah… tiroma anans! E ‘dcò tuti ij parent a stan bin… (CONTINUA A ROVISTARE TRA GLI INCARTAMENTI SUL TAVOLO) Straca dël viagi?

TERE. : No, no... Sent, Evaristo... i vorìa dite... i sai nen come it l’has podù giudichè ‘l mè gest… la mia letera...

EVAR. : Ah, beh…un document ëd sincerità ch’at fa onor. It sas… quand i l’hai nen trovate, lì per lì i son sentume ‘n pòch nervos, ma peuj la toa letera a l’ha pròpe tranquilisame!… E peuj, ti it ses na Carena...

TERE. : E còs a veul dì?

EVAR. : Ah, i lo sai nen, ma tò pare a l'ha dilo tante ‘d cole vòlte ant costi vintetre dì... "Teresa a l'è na Carena... Teresa a l'è na Carena...”

TERE. : (INTERVIENE PICCATA) Vintetre dì? A son nen fòrse stait trantedoi?

EVAR. : (DISTRATTAMENTE) Ma sì… i vurìa dì trantedoi... vintetre, trantedoi… i l'hai mach anvertì ij numer... (ENTRANO CAMILLO, AMALIA, CAROLINA E VINCENS) Oh, ma guarda chi ch’a j’è ‘mbelessì... Guardè ‘n pòch chi ch’a l'è rivaje!

TERE. : Oh, papà!… (ABBRACCIA CAMIL)

CAMIL.: (È IN BRODO DI GIUGGIOLE) Finalment! La mia Teresin! La mia cita!

VINC. : Bin tornà!

AMALIA: (ACIDA) It ses riposate?

CAROL.: Come it ëstaghe?

TERE. : Bin, grassie!

AMALIA: E per forsa che it ëstaghe bin! Finalment it l'has podù fè tut lòn ch’it vurìe, lontan dal mè pòr Evaristo… che as meritava nen na fomna grama e faussa come ti!

EVAR. : Mama, per piasì...

CAMIL.: (INTERROMPENDOLO) Ti stà ciuto, ch’it ses gnanca bon a ten-te la fomna a ca!

EVAR. : Ma papà...

CAMIL.: (PROSEGUE) E chila ch'as ricòrda che si ‘ndrinta 'd fomne grame e fausse ai na j’è pro, ma fra cole a j’è nen sicurament mia fija!

CAROL.: (CREDE CHE CAMIL ALLUDA A LEI) Ah! Ma come ch’it permëtte, barba? Le toe insinoassion am toco gnanca!… E peuj it farìe bin a pensè ai tòi afè, pitòst!

VINC. : Ma statti zitta! Parli sempre a sproposito!… Non vedi che non ce l'ha con te… ce l'ha con la vecchia!

AMALIA: Veja 'n còrno! Ma 'n còrno bel long, come coi ch'a l'ha toa fomna!

CAMIL.: ‘Ard-lo sì 'l Vincens...

TERE. : Sent papà, per piasì...

AMALIA: (INTERROMPENDOLA) Ti stà ciuto, che se nò mi ‘t mando via da cà, ma per sempre, stavolta!

TERE. : (SI ACCASCIA SULLA SEDIA, VISIBILMENTE STRAVOLTA)

CAMIL.: (MOLTO PREOCCUPATO) Òhmmi, Teresa, còsa ch’it l'hass?

TERE. : Niente, niente… fòrse i son mach un pòch ëstraca!

AMALIA: Eh già, a l’ha travajà da bestia!

CAMIL.: Ma ass peul saveisse andoa ch’it ses ëstaita ?

AMALIA: Dal pruchè!

EVAR. : Ma mama...

CAMIL.: (INTERROMPENDOLO) Ti sta ciuto! (FA CADERE LA CAMPANELLA CHE SERVE PER CHIAMARE IRMA) E chila ch'a la finissa 'd tormentè mia fija!

TERE. : Papà, ma lassa perde...

AMALIA: (INTERROMPENDOLA) Ti stà ciuto, scapà da cà!

CAMIL.: Ch'a la finissa! Ch'a parla nen parej a mia fija! Anche në stupid a l'avrìa capì perchè mia fija a l'è andasne via!

IRMA : (ENTRA PER RICEVERE ORDINI) Monsù a l'ha ciamame?

CAMIL.: Ecco, it rive a propòsit... Irma, second ti, perchè mia fija a l'è scapà da cà?

IRMA : Ehm... (PENSA UN PO') I lo sai nen...

CAMIL.: Ecco… a j’è 'd coi pì stupid che j’autri!

CAROL.: Ma, second ti, Teresa a l'ha fait bin a andes-ne via da cà?

VINC. : Ma di cosa ti interessi tu, va’ a preparare da mangiare piuttosto!

AMALIA: Irma, tò PADRON, as meritava na lession parej da soa fomna?

IRMA : Mè PADRON? (PENSA UN PO') Nò… nò, nò! Sicurament nò, madama Mosca Mare. As lo meritava pròpe nen!

CAMIL.: Ah, perchè, second ti, na fomna ch'as sent trascurà da so òmo, a fa nen bin a cerchè 'd bogè-lo ‘n pòch, a pijè 'd provediment?

IRMA : (PENSA UN PO') E beh... 'Dcò sòn a l'è vera. I l'avìa nen considerà sto lato dla facenda…

CAROL.: (ALLUDENDO A TERESA) Se i chite nen lì, guardè che sta pòvra fija as na và torna via!

IRMA : (PENSA UN PO') A l’è vera… e a l'avrìa gnanca tòrt!

VINC. : Ma allora da che parte stai tu? Stai dando ragione a tutti.

IRMA : (PENSA UN PO') Ma a lo sa che anche chiel a l'ha rason?

EVAR. : (STUFO) Guarda, Irma, fa ‘l piasì… prepar-je 'l bagn per mia fomna! (IRMA ESCE)

AMALIA: Eh, già... a spussa!

CAMIL.: (INFURIATO) Mia fija a l'è nen un tòch ëd borgonzòla!

VINC. : A proposito di borgonzòla: io ho fame... Ci vorrebbe proprio una bella cenetta!

CAMIL.: Già… alora andoma via subit... Arvëdse a doman. Ciao a tuti! (ESCE)

AMALIA: A l’è mej ch’i vada ‘dcò mi… Ciao, Evaristo! (ESCE ANCHE LEI, DOPO AVER LANCIATO UN ULTIMO SGUARDO SPREZZANTE VERSO TERESA)

TERE. : (A CAROLINA) Carolin-a… it l’has pa veuja da fermete ‘ncora ‘n pòch?…

VINC. : (INTERVIENE) Ma a l'è ora d'andè a mangè...

CAROL.: Ti sgonfia nen! Mia cusin-a a veul chi staga sì con chila ‘ncora ‘n pòch, quindi va giù e fat-ne ti da mangè, s’it na veule! (ESCE VINCENS; ---> RUMORE DI CADUTA DA SCALE)

CAROL.: E fà atension a 'ndova ch’it bute ij pè, gadan!

EVAR. : (È VISIBILMENTE ALTERATO) Mi i vado dëdlà a vëdde a che mira ch’a l'è Giacinto con ël travaj... Con permess... (ESCE)

SCENA XII

(CAROL. - TERE.)

CAROL.: (ACCERTATASI CHE EVARISTO SIA EFFETTIVAMENTE USCITO) Cont-me, alora… andova ch’it j’ere stermate?

TERE. : Andova che gnun a l’avrìa mai trovame... da Luisòta, la nòstra bàila...

CAROL.: (INCREDULA) Ma nò… Ant col paìs sperdù an mes ai luv?

TERE. : Pròpi. I ‘ndasìa a deurme tute le sèire a neuv ore…

CAROL.: Ma perchè it ses andàita via?… Còs a l'ha fate?

TERE. : As ancorzìa pi nen ëd mi... a sminava ch’i esistèissa gnanca… e peuj, ël dì prima dla mia partensa, a l’ha famla pròpi gròssa...

CAROL.: Ma se a l'era a Roma!?!

TERE. : O già. It lo sas cos a l'era ‘l dì prima dla mia partensa?… Ël nòstr aniversari!… Nen na telefonà, un regalin, un telegrama... gnente!

CAROL.: I capisso, as meritava na lession!… (POI, PENSOSA, ALLUDENDO AL MARITO) I na conòsso n'autr, mi, ch'a l'avrìa damanca 'd na lession...

TERE. : I j’era tornà per campeme ai sòj pé, oramai rassegnà… pronta a qualunque castigh... i chërdìa ch’am vorèissa ‘ncora un pòch ëd bin... macchè! Gnente!… Ma it sas còs a l’ha dime quand ch’i son rivà? (IMITANDO EVARISTO) "Oh, com a va?"...

CAROL.: Ma a l’ha ciamate cheicòs, quand i j’ere soj, pen-a ch’it ses rivà?

TERE. : Gnente! La mia “fuga” ormai a l’è passà “agli atti”! Archivià!

CAROL.: (PENSIEROSA) Chissà se chi i diso mi... na bela lession... fòrse fòrse… ai farìa cambiè opinion an sle dòne... (CON UN SORRISO SADICO SULLE LABBRA) eh, già… na bela lession...

TERE. : (LA INTERROMPE, UN PO' PREOCCUPATA) Ma còs it ses ancamin ch’it dise?

CAROL.: (TORNANDO ALLA NORMALITÀ, COME SVEGLIANDOSI) Oh, gnente, gnente… i stasìa pensand... dògnimòdo, adess, i vado sota. Bon-a neuit. E... pens-je nen, Teresa… tut as rangerà... cerca 'd parlèje... (SULLA PORTA) Bon-a neuit. (ESCE)

TERE. : (RESTA SOLA; GIRA UN PO’ PER LA STANZA, NERVOSAMENTE) Sì… cerca ‘d parlèje… (PRENDE UNA RIVISTA E LA SFOGLIA DISTRATTAMENTE, CERCANDO DI CALMARSI; POI, IRONICAMENTE, IMITANDO EVARISTO COME PRIMA) "Oh, come a va?" (GETTA LA RIVISTA A TERRA CON UN IMPETO DI RABBIA, POI ESCE IROSA)

SCENA XIII

(CAMIL. - IRMA)

IRMA : (ENTRA, VEDE LA RIVISTA PER TERRA E SI CHINA PER RACCOGLIERLA) Tuti istess sti sgnor! Pì a l'han ëd sòld e pì a son disordinà! Guarda sì! Fin-a 'l giornal per tera a lasso! (NON RACCOGLIE LA RIVISTA, MA DISTRATTAMENTE LA APRE E COMINCIA A LEGGERE, CON SEMPRE MAGGIOR INTERESSE, CHINA SUL PAVIMENTO)

CAMIL.: (ENTRANDO) Ma còs it fase? It ses... gnanca pì bon-a a ten-e ‘n giornal an man? It l'has ël “delirium tremens”?

IRMA : (SI ALZA IN FRETTA, VERGOGNANDOSI DI ESSERE STATA COLTA IN UN MOMENTO DI OZIO) Ma… i l'hai trovalo già per tera, monsù Comendator Carena!

CAMIL.: Eh, sì! Adess an belessì ai sarìo jë spirit… come se a bastèissa nen na strega maligna… arpìa… grama… fàussa… lòfia… ciòspa… grùma… schifosa…

IRMA : (INTERVIENE, CON VIVO INTERESSE) Ass riferiss, per caso, a madama Mosca?

CAMIL.: (CON IRONIA) Ma come it l'hass fait a capilo?

IRMA : Parej… "intuito da cambrera"! Ma còs i seve fave, ‘d così terìbil, per nen podèive soportè ant ësta manéra?

CAMIL.: Mi i son un Carena… e mia fija, na Carena 'dcò chila, a l'ha marià ‘l sò unich fieul, ch’a l’è 'n Mosca!

IRMA : Beh, a bin guardè… ste ròbe 'd matrimoni… per mi a l'è motobin mej fè come i l'hai fait mi, ch'i son nen mariame.

CAMIL.: Eh, sì! Ël matrimoni a l’è na disgrassia! E pensa che mi i son mariane tre volte!

IRMA : Per tre volte? Parla pà, che costansa!

CAMIL.: Eh già… A l'han sbatume fòra 'd cà tute e tre! E l'ultima a l'ha 'dcò lassame na fija 'nt ij pè!… Ma costa sì, a l’è oramai aqua passà… Adess i son restà sol ëd pianta! Sol come 'n can. Mia fija a l'è mariasse Evaristo, e a l'è diventà na Mosca… da ondes ani... A smijava na cobia a pòst… content come doi pocio… e ‘nvece… guarda lì… cola fòla a va a tirè fòra la stòria dla "fuga romantica"… per salvè l'amor che a tira ij cordin!

IRMA : Mi i sarai nen tant pratica, neh… però fòrse costa sì a podrìa esse la manera pì giusta per tentè da "salvè 'l salvabil"!

CAMIL.: Mah, i savrìa nen còs dite! A savran a din-lo lor!… Ah, a proposit, ti ch'it sente ‘n pòch tuti ij discors, sì ‘ndrinta… it sass pà dime quaicòs ëd mia ‘nvoda e Carolin-a? I la vëddo sovens a cicotè con so marì, ma ant na manera ch’a smijo can e gat! L'auter dì chila ai corìa d'apress con na ramassa!

IRMA : Eh, sì! ‘Dcò mi i son ancorzumne che ant j’ultim temp a ruzo pitòst, tra 'd lor! E i deuvo dì che a më smijava dròlo, vist che a l'avìo mai ciocà ant ësta manera! Prima ass tacavo mach quaiche volta, ma da jer a smija che se as ciapo as masso!

CAMIL.: Mah… a son perìod ch’a passo, prima o peuj...

IRMA : Ma sì… lassoma ch’as rangio da lor!… Beh, adess i l'hai da fè. Ij vado ‘n cusin-a a leze... ehm… (NASCONDENDO LA RIVISTA CHE HA IN MANO) a lavè le ramin-e! ... con permess, monsù Comendator Carena… (ESCE)

SCENA XIV

(CAMIL.- AMALIA)

AMALIA: (ENTRA) Ch'a disa, monsù Carena, ma a l'è sempre sì a fè la guardia a sua fija, chiel? (CON IRONIA) A smija 'n Carabiniè!

CAMIL.: Ch'a la finissa madama… mi i son un Carena, son pà 'n Carabiniè!

AMALIA: I l'hai vist che a discutìa con Irma… Sicurament a parlava mal ëd mè fieul!

CAMIL.: (FALSAMENTE GENTILE) E perchè parlè mal ëd sò fieul? (POI ATTACCA) A l'è pà na bes-cia grama come chila!

AMALIA: Bes-cia grama a mi? (INDICANDO CAMILLO) Ma sent chi a parla… sta bruta specie 'd tricheco frust!

CAMIL.: Ma stà ciuto na bon-a vòlta... sara ‘s forn, Cita!

AMALIA: (RISENTITA) A fa nen damanca che chiel am ricorda che i son nen tant granda… I lo sai bele da sola!

CAMIL.: I disìa Cita 'nt ël sens ëd la sùmia 'd Tarzan! Cita!

AMALIA: (ARRABBIATA) Sùmia a mi? Ma sta ciuto, Macaco!

CAMIL.: (ALZA LA VOCE) It veule na banana, Bertucia?

AMALIA: (URLANDO) Gorilla… Orango… Cercopiteco.... Carena! (ED ESCE)

CAMIL.: Mosca!!! (LE ESCE DIETRO, MINACCIOSO)

SCENA XV

(TERE. - BRUSA)

TERE.: (ENTRA; DISTRATTAMENTE LEGGE QUALCHE CARTA SULLA SCRIVANIA O QUALCHE RIVISTA, MA VIENE QUASI SUBITO INTERROTTA DA)

BRUSA: (ENTRA, COMICAMENTE ACCORATO) Teresa… finalment i soma da soj... (SOTTOVOCE) Scusè-me ‘l ton ëd la vos, ma dëdlà a j’è Evaristo… (NOTA LO SGUARDO DI TERESA, CHE È QUASI SPAVENTATA) Voi... i seve bon-a a sofochè ij vòstri sentiment, e... ‘dcò mi i son stàit bon… (DECISO) Ma adess… a basta!

TERE. : (INCURIOSITA, MA UN PO’ INTIMORITA) Cò i veule?

BRUSA : I cheujo sto pressios moment, Teresa, e i veuj profitè-ne per dive che i l’hai perdù la guèra!… Perdù… sensa avèj mai combatù! O fòrse, i l'hai combatù mach con mi, da sol... (SEMPRE PIÙ COMICAMENTE MELODRAMMATICO) Im na vado...

TERE. : Bon viagi.

BRUSA : (CONTINUANDO) I l'hai pijà la mia decision... (VERSO TERESA CHE NON ACCENNA A MUOVERSI, NÉ A PARLARE) Nò, Teresa, nò!… cerchè nen ëd fermeme... i lasso ‘l mè pòst, i lasso Turin, ël Piemont... fòrse l'Italia! I sparirai... cerchè d’avej na vita seren-a, pien-a ‘d gòj e ‘d boneur, Teresa, e... pijè sta mia “surtìa” da la vostra vita come ... "la massima oferta" ëd n'òmo an-namorà!

TERE. : (TRA LO STUPITO E L’IRRITATO) E ‘d chi?

BRUSA : (ACCORATO) Ma perchè continuè a contesse 'd bale tra 'd noi, a esse bòrgno e busiàrd vèrs ij nòstri sentiment? Ti... ehm… chila a lo sa che mi i l'hai sempre vorsù-je bin… an silènsi… e mi i sai che chila a l'è scapà da mi, da la tentassion, pròpe quand che costa a diventava pì fòrta...

TERE. : (INCREDULA, MA DIVERTITA) Ma chiel a l’è ‘ncamin ch’a recita na comédia...

BRUSA : Un drama, Teresa, ël nòstr drama... antrames a chila e Evaristo ij son mi, adess, e i capisso che ‘l nòstr amor a l’ha pì gnun-a surtìa… pì gnun-a speransa… pì che amor a l’è na condana! (VERSO TERESA CHE ACCENNA AD INTERVENIRE, INTERROMPENDOLA) Nò, disì pì gnente!... Mi i l’hai durbive ‘lo mè cheur… Iv ciamo nen da deurbe ‘dcò ‘l vòstr, nò… perchè se chila as confessèissa con mi, alora... i pudrìa pì nen risponde dij mè gest... fòrse i scaperìo ‘nsema… vers ël nòstr destin... (D’UN TRATTO SEMBRA NON RICORDARE E SI AIUTA LEGGENDO SU UN FOGLIETTO CHE TENEVA NASCOSTO, CON TONO LIRICO) "pronti a sfidare l'universo" per difendere questo nostro disperato amore...

TERE. : Scotè ‘n moment, Giacinto...

BRUSA : Nò… a j’è pì nen temp… It deuve pì nen feme seuffre ... i l'hai già sufèrt tròp... a l'è rivà-je 'l moment ëd la partensa... (POSA IL FOGLIETTO SUL TAVOLO, MA QUESTO CADE SUBITO A TERRA; PRENDE LA MANO DI TERESA E GLIELA BACIA CON TRASPORTO, MENTRE LEI RIMANE IMMOBILE A FISSARE OGNI SUO MOVIMENTO, SEMPRE PIÙ SBIGOTTITA) Addio!

TERE. : Ma… Giacinto...

BRUSA : No, addio!... Addio per sempre! (ESCE CON GESTI SEMPRE PIÙ TEATRALI, PORTANDOSI LA MANO ALLA BOCCA COME PER FERMARE UN ULTIMO DISPERATO SINGHIOZZO)

               (--> CADE BRUSA)

TERE. : (RIMANE IMMOBILE A GUARDARE LA PORTA, POI LE VIENE UN'IDEA: HA UNO SCATTO COME PER DIRE "CI SONO!"; SI SIEDE SUL DIVANO E ASSUME UN ATTEGGIAMENTO RILASSATO)

SCENA XVI

(TERE. - EVAR. - BRUSA)

EVAR. : (ENTRA DISINVOLTO CON DEI FOGLI IN MANO; SALUTA ALLEGRAMENTE) Ciao! As mangia? (GUARDA L'OROLOGIO) A l'è quasi ora...

TERE. : I l’hai nen fam.

EVAR. : (SCRUTANDOLA) Ti it im preòcupe ... t’im ësterme quaicòs?

EVAR. : I son tant an-magonà...

EVAR. : (INTERROMPENDOLA PREMUROSO) Për colpa mia?

TERE. : No, a l’è nen për colpa toa... Mi, Evaristo, it merito pì nen… Mi... mi i son nen ëscapà... da ti... ma da n'autr!

EVAR. : Còs it dise?

TERE. : Sì, scapà da n’autr. It deuve chërd-me...

EVAR. : Còs i duvrìa chërde? Ch'it l'as n'amante?

TERE. : Sòn no, it lo giùro.

EVAR. : Alora, Teresa, cercoma 'd rasonè ‘n moment. It ses an-namorà 'd n'autr?

TERE. : Beh, mi nò, ma chiel... e ant una manera… da dè ij numer… am perseguita, am mòla nen na minuta… am ossession-a...

EVAR. : (PREOCCUPATO) Dime chi ch'a l'è!

TERE. : Nò, ciamëm-lo nen. Oramai a l’ha decidù dë sparì, scapè per sempre da la nòstra vita... n’atim fa a l’ha giurame ‘d fesse mai pì vëdde.

EVAR. : N’atim fa? Alora it ses surtìa...

TERE. : (ABBASSANDO LA TESTA) No...

EVAR. : Për telefon...

TERE. : Nò...

EVAR. : Alora a l'ha avù ‘l topè da intrè an ca mia!

TERE. : Col monsù, tuti ij dì a l’ha ‘l topè da intrè an ca toa! Dì e neuit, matin e dòpdisnà!

BRUSA : (ENTRA DI CORSA TUTTO AFFANNATO; EVARISTO LO GUARDA STUPITO, MENTRE TERESA SBIANCA IN VISO)

EVAR. : Ma… Giacinto!… As tambussa gnanca pì, prima d'intrè a cà dj'autri?

BRUSA : (È MOLTO IMPACCIATO) Scus-me, Evaristo… ma i son tut scombussolà... i sai pì nen lòn ch'i faso!

TERE. : (SPAVENTATA) Oh, ma alora a l’è mej ch’a vada magara dëdlà a cogésse ‘n moment, parej as tranquilisa!… (LO PRENDE SOTTOBRACCIO E CERCA DI PORTARLO QUASI DI PESO VERSO LE STANZE)

BRUSA : Nò, nò, nò… A l'è che... i l'hai perdù 'l pòrtafeuj!

EVAR. : E it ven-e a cerchelo ambelessì 'l tò pòrtafeuj? Còsa ch'a l'è sì ‘ndrinta, "l'ufficio oggetti smarriti"?

BRUSA : (È CONFUSO, MENTRE TERESA È SEMPRE PIÙ SPAVENTATA) Sì… cioè, nò... ehm… vurìa dì... sai nen! Ma però i preuvo l'istess. As sà mai lòn ch'a peul capitè ‘nt la vita!

EVAR. : Ma come, “as sa mai”? I riesso pròpe nen a capite mi ancheuj!

TERE. : Magara a veul dì che… meraco a l’ha perdulo ier ambelessì!… A vurìa nen dì pròpe parèj, Giacinto?

BRUSA : Ah, ecco… E già! A l'ha pròpe rason, Teresa! Giust! Giustissim! Ël fait a l'è che i son un pòch agità, e i son nen spiegame bin!

EVAR. : E a va bin, it ses nen spiegate bin... Ma alora còs it fase lì ‘mbajà? Date da fè! Cerch-lo 'l pòrtafeuj, nò?

BRUSA : Eh, sì, sì, sì... i lo cerco subit. Adess i vado a cerchelo! (INCOMINCIA A GIRARE PER LA SCENA, CERCANDO DA TUTTE LE PARTI SENZA TROVARE NIENTE; POI SI METTE A QUATTRO ZAMPE E INCOMINCIA A CERCARE SOTTO I MOBILI) Ël problema a l'è che 'ndrinta al pòrtafeuj, oltre ai sòld, a j’è 'dcò 'n feuj tant amportant... a l'è... (GUARDA TERESA CON INTENZIONE) a l'è… na traccia… ëd na relassion tant amportanta ch'i devo fè për dòp-doman!

TERE. : (SPAVENTATISSIMA) Ma alora a venta trovéla subit! I lo giuto a cerchè! (E SI METTE A QUATTRO ZAMPE ANCHE LEI)

EVAR. : (È SORPRESO) Ma còs i feve? I seve vnù mat?

BRUSA : Se ‘t cerchèisse 'dcò ti, pitòst, anvece da stè lì a perde temp an ciance, i farìo pì ‘n pressa!

EVAR. : (ORMAI RASSEGNATO, CON UN GESTO SCONSOLATO SI CHINA E CERCA A QUATTRO ZAMPE ANCHE LUI)

BRUSA : (TROVANDO IL BIGLIETTO) Vard-lo sì ch'i l'hai trovalo! I lo savìa mi ch’a l'era ‘mbelessì!

EVAR. : Meno male che it l'has trovalo, sednò it im butave tuta la cà an aria! Beh, da già che it jë ses, fa che feme lese sta tracia 'd la relassion, parej it diso se a va bin e it evito n’autra bruta figura ‘n tribunal.

BRUSA : Ma nò… lassa stè… a l'è ‘ncora da butè a pòst… a l'è mal ëscrita… e peuj… i l'hai pressa!

EVAR. : Pressa ti, ch'it vade mai da gnun-e part? E andova it duvrìe andè così 'd corsa?

BRUSA : (PENSA UN PO', PRESO IN CONTROPIEDE) Ehm... mi, ciòè... mi... i deuvo... i deuvo andè... a trovè mia magna... ehm... Pinòta… Sì, pròpe chila! (EVARISTO LO GUARDA STUPITO) Eh, pòvra veja! A sta al Mapan… e a sta anche nen bin… e mi i vado a trovela! (INTANTO SI AVVICINA ALLA PORTA LENTAMENTE) Subit, i vado, ‘d corsa… (ARRIVATO ALLA PORTA) Beh… mi i scapo… sednò i perdo 'l treno...

EVAR. : Ël treno? Për andè al Mapan?

BRUSA : Eh già nò? It sas gnanca pì còs a l’è ‘n treno? Col afè con le roe e ij vagon!… Beh, arvëdse a tuti, neh?!… Cerea, Teresa! Ciao e stame ‘n gamba, Evaristo! It saluterai mia magna! (ESCE)

               (--> CADE BRUSA)

SCENA XVII

(EVAR. - TERE.)

EVAR. : (RESTA SOLO CON TERESA; LUI GUARDA LEI POI LA PORTA, POI DI NUOVO LEI E POI LA PORTA; AD UN TRATTO SI ILLUMINA) Giacinto!... Ma nò, a peul nen esse…

TERE. : It podrìe ciaméilo a chiel... s’a fùissa nen già scapà via!

EVAR. : A pudrà nen ëscapè ‘ncora për tant... i lo troverai, e alora... i pudraj vendicheme!

TERE. : Ma dai, Evaristo… lasso perde… falo për mi. Lassa stè Giacinto…

EVAR. : (SENZA ASCOLTARLA) Na bela lession as la merita pròpi. Ormai a l'è condanà! E peuj 'dcò ti ‘t partirass...

TERE. : It farìe bin mal a mandeme via. S’i duvèissa parte torna, sta vòlta a sarìa për sempre. Ricòrdët-lo… Se i duvèissa ‘ncor troveme a doi pass dal confin, tacà a n’òmo an-namorà e dispòst a seguim daspertùt... alora… i sento ch’i sarìa pi nen bon-a a resist-je.

EVAR. : Ma adess… ëd chi it parle... Che stòria a l'è costa? Ti it ses nen partìa për scapè da Giacinto?

TERE. : Anche. Ma ormai i deuvo confessete tut. N’autr òmo a l’ha cercame… e a l’ha trovame… E it assicuro ch’a l’è ‘ndàje tuta la mia fòrsa ‘d volontà për...

EVAR. : (LA INTERROMPE) Ma… che dì ch’a l’era?

TERE. : Beh… i lo sai nen… im ricordo nen... Ma ormai còs a ‘nteressa?...

EVAR. : A mi am anteressa. I vorerìa ch’it am precisèisse la data e l'ora giusta.

TERE. : (EVASIVA) Euh, beh… a deuv esse stait l'ultim dì dla prima sman-a... e peuj ‘dcò ‘d j’autre vòlte...

EVAR. : An gita? (TERESA ANNUISCE COL CAPO) Con la machina?

TERE. : Sì, ma i vëddo nen...

EVAR. : I vëddo mi. Ti e chiel da soj?

TERE. : Sì...

EVAR. : Adess i vëddoma se it im dise la vrità! (APRE UN CASSETTO DELLA SCRIVANIA)

TERE. : (TEMENDO UN GESTO DI PAZZIA, CORRE ATTERRITA VERSO DI LUI) Evaristo!

EVAR. : (PRENDE UN PICCOLO BLOCCHETTO DI APPUNTI) Donca, a sarìa capità ‘d duminica… duminica vint ëd giugn, no?

TERE. : Sì… i chërdo ‘d sì…

EVAR. : Alora, sicurament a j’è quaiche eror ëd data... e sì, perché: (LEGGE) ël vint ëd giugn it ses surtìa a neuv ore për andè a mëssa… al ritorn it ses setate 'nt ël giardin a lese fin-a a l'ora 'd colassion, des e mesa. Peuj it ses torna ‘ndaita a deurme e it l'ass mangià 'ntëcà. (MENTRE LEGGE, DI TANTO IN TANTO SCRUTA CON LO SGUARDO TERESA, CHE APPARE SEMPRE PIÙ MORTIFICATA) A sinch e mesa it ses surtìa 'nt la cort con Luisòta e sò marì; i l'eve ciaciarà ‘n pòch, peuj it ses surtìa con la cita a fè na spassigiada... it ses ritornà a ca… e dòp sin-a, ant la toa stansia, it l'has lesù për doe ore… Peuj it l'has dëstissà e deurmì… s’a j’ero nen ëd moschin. (LEGGENDO UN ALTRO FOGLIO) E gnanca 'l lunes, ël dì dòp… perchè it l'has fait le stesse ròbe… men-o che andè a mëssa: it l'has guardà a monze le vache... ij soma nen… O meraco 'l polissiòt ch'it l'avìe d’apress a l'è ‘n busiard... dificil… con lòn ch’a l'è fasse paghè!…

TERE. : Evaristo!... ma alora… ti it savìe tut?

EVAR. : Tut… dì për dì.

TERE. : E com it l’has fait a...

EVAR. : (INTERROMPENDOLA) La lettera 'd Luisòta. Cola ch'a l'ha scrivute për butesse d'acòrdi... I l'hai trovala 'nt ël tirol dël tò taolin da neuit... l’organisassion a l’è nen staita pròpi n’afè da professionista!...

TERE. : Ma ‘l tirol a l’era sarà a ciav...

EVAR. : Già… e mi i l'hai durbilo... a l’era ‘l meno ch’i pudèissa fè... It confesso che a l'ha tranquilisame 'd pì la litra 'd Luisòta che la toa.

TERE. : Ma a j’è ‘ncora na ròba ch’am quadra nen…

EVAR. : (IRONICO) N'autr òmo?

TERE. : Antant che ti ‘t l’avìe la preuva dla mia sincerità, mi i l’hai avù cola dla toa andiferènsa. It peule nen neghè che con la mia partenza i l’hai cercà ‘d fè rivive ‘l nòstr matrimòni… ël nòstr amor. Ansi, ël tò! Perché mi ‘t vorìa e i contìnuo a vorèite ‘ncora bin.

EVAR. : E mi i l’hai fate seuffre, pà vèra? Fòrse i l'hai falo fin-a a pòsta! Per ël nòstr bin. I l'hai pensà-je su, e i chërdo che 'dcò a mi am servirìa passè quaiche dì isolà, da sol, sensa 'l pensè dël travaj... O fòrse passè costi dì con ti am servirìa ‘ncora 'd pì... a mi… ma ti ‘t deuve nen esse d'acòrde...

TERE. : (CON SLANCIO) Ma ‘s capìss! A l’è lòn ch’am servirìa ‘dcò a mi... Per ij mè nerv… per ël nòstr amor...

EVAR. : It chërde pì nen ant la cura dla separassion? It chërde pì nen d'odieme?… Stè ‘nsema da la matin a la seira, per na sman-a 'd fila?

TERE. : Sì, it òdio... quand it im lasse sola, quand it viage, quand it im dise: "Oh, come a va?" It ses ëstàit motobin gram ant ij mè confront… E peuj it l’avrìe nen dovù ‘ndè a fichè ‘l nas ant ël mè tirol!

EVAR. : It sas… s’i l'avèissa nen trovà l'autra litra... i l'avrìa passà dij bruti dì, it lo assicuro.

TERE. : Dabon?

EVAR. : It na dubiti?

TERE. : E còs it l’avrìe fàit al mè ritorn?

EVAR. : I lo sai nen. It sas… (SCHERZANDO) a l'han un bel dì che an toca rispetè le fomna... ma quaiche vòlta...

TERE. : (SI FINGE OFFESA) Ah… a sarìa ‘ncora colpa mia? (POI RIDE E GLI SI BUTTA AL COLLO, FELICE) Grazie !

EVAR. : (PENSANDO AD ALTA VOCE) As podrìa pijè l'ocasion per considerè sto viagi… come na sconda lun-a d'amel...

TERE. : (SOTTOLINEANDO BENE LE PAROLE) La nòstra lun-a d’amel!

SCENA ULTIMA

(TUTTI, MENO CAROL. e BRUSA)

VINC. : (ENTRA FURIOSO, SEGUITO DA IRMA, AMALIA, CAMILLO) Costa a l'è gròssa, a l'è pròpe gròssa!

AMALIA: Ma ansoma, it veule spieghene?

CAMIL.: Còsa a l'è capitaje?

IRMA : Ch'an lo disa 'dcò a noi!

EVAR. : Còsa ch’a j’è torna, ades?

VINC. : Ij lo ciamo mi a toa fomna, còsa ch’a j’è!

TERE. : Mi? E còsa i j’intro mi?

VINC. : Sei andata a mettere in testa alle persone normali le tue idee senza senso!

CAMIL.: Ma it veule spieghete?

AMALIA: Con un pòch ëd calma...

VINC. : (CERCA DI CALMARSI E DI TRATTENERE LA RABBIA) Sono andato sotto al bar a prendere l'aperitivo, perchè appena Carolina è scesa, ha cominciato a dire di stare attento, di non comportarmi come te (INDICANDO EVARISTO), che lei non era buona come Teresa... così mi sono stufato e me ne sono andato al bar.

CAMIL.: Tut lì?

VINC. : (CONTINUANDO) Mi sono fermato un po' di più… e mi sono messo a giocare a carte… e poi quando sono tornato a casa... non ho più ritrovato Carolina!... (TUTTI ESPRIMONO A SOGGETTO IL LORO STUPORE) Cerca di qua, cerca di là, ho trovato nella nostra stanza questo biglietto. (ESTRAE DA UNA TASCA UN FOGLIO CHE PORGE AD EVARISTO; POI SI RIVOLGE A TERESA) Sei tu che metti in giro certe mode!

EVAR. : (PRENDE LA LETTERA E COMINCIA A LEGGERE) "Vincens..."

VINC. : Questa è proprio indirizzata a me!

EVAR. : "Vincens... quando leggerai queste parole, se ti ricordi ancora come si fa,..."

VINC. : Mi prende pure in giro!

TUTTI : (FACENDO SEGNO DI STARE ZITTO A SOGGETTO) Ssshht...

EVAR. : "…sarò già lontana da casa... verso la libertà. Il nostro amore agonizza. Te ne sei accorto? Colpa mia? Colpa tua?... Colpa tua!"

AMALIA: A l'ha già fàit tut chila!

EVAR. : "Parto. Per dove? Non ti interessa! Tornerò? Non lo so. Fra una settimana? Non lo so. Fra un anno? Non lo so..."

CAMIL.: N'autra ch'a na sa mai gnente!

TERE. : (PRENDE LA LETTERA DALLE MANI DI EVARISTO) "Addio? Arrivederci? Chissà?! Carolina."

IRMA : (A VINCENS) Monsù a desidera l'orari dij treno?

AMALIA: (IRONICA) I ‘ncaminoma torna?

EVAR. : (SI AVVICINA A VINCENS E , BATTENDOGLI LA MANO SULLA SPALLA) Povero Vincenzo, che tegola! (A SOGGETTO, TUTTI SCUOTONO IL CAPO IN SEGNO DI COMMISERAZIONE MENTRE)

(--> SI CHIUDE IL SIPARIO)

- FINE DELLA COMMEDIA -


----->  T R O V A R O B E  <-----

               4 SEDIE

               SCRIVANIA

               TAVOLINO

               RIVISTE

               ATTACCAPANNI

               SPECCHIO

               TELEFONO

               CAMPANELLO

               LETTERA TERESA

               LETTERA CAROLINA

               ORARIO FERROVIARIO

               ELENCO TELEFONICO

               MACCHINA DA SCRIVERE

               LIQUORI

               BICCHIERI

               LETTERE VARIE

               TELEGRAMMA

               SPOLVERINO

               STRACCI

               2 VALIGIE

               VALIGETTA 24ORE

               CIOCCOLATINI

               BOTTIGLIA SPUMANTE

               BOTTIGLIA SPUMANTE ROTTA

               TRACCIA-DICHIARAZIONE

               PORTAFOGLI

               BLOCK-NOTES

               BORSA DEL GHIACCIO

               LAMPADARIO

               SALE GROSSO E FINE